Det har varit en lite märklig vecka, starten var minst sagt märklig, men jag tror att alla inblandade har lärt sig något. Onsdag, torsdag och fredag har det regnat lite och DET är också märkligt. Fullmånevecka hit och dit, någonting känns... konstigt. Natten till fredag skulle jag och Felipe ta oss hem till honom. Och det ösregnade. Och vi fick vänta på bussen länge, länge. När den väl dök upp var det precis som i Harry Potter, ni vet kanske? Den där bussen som kör som ett huj och kastar sig fram och tillbaka. Precis så var det. Buss från åttiotalet som blåste i hundra genom tunneln. Höll fast mig i järnräcket på sätet framför och funderade på hur man sitter bäst för att inte slå ut tänderna vid eventuell nödbromsning.

Vi sitter här en liten grupp. En av oss bygger ett hus, en annan mumlar svarta besvärjelser, eller möjligen spansk grammatik.

Själv sitter jag och skrattar. (Och gråter om vart annat.) Hans Rosling, han är ju för rolig. Han ger mig precis vad jag vill ha. Och hans bollar i olika färger som förflyttar sig snabbt och skojigt över skärmen. Ämnet är kanske inte lustigt, men han visar onekligen på en förändring att glädjas åt. Hans Rosling - Mannen med de fantastiska diagrammen visar mig hur Bangladesh är ett mirakel då de på endast 30 år lyckat sänka barnadödligheten och barnafödslarna, därmed hindra en skenande befolkningstillväxt. Och förbättra hälsan. Och allt, allt, allt. Fast ändå inte. För Bangladesh är bland de fattigaste länder i världen. Och de ligger lågt i levnadsstandardsstatestik.

Det här sitter jag och fascineras över. Det är så fruktansvärt intressant. Så fruktansvärt intressant att förstå vad de pratar om, konsekvenserna, allt. Det pirrar i magen. Ingen här förstår mig. Jag vill diskutera! Kasta stenar genom glashus och peka med långa fingrar, säga på något sätt och vis och  känna att det ger mig något! Kan eventuellt också vara koffeinet.

Något annat som jag älskar att försvinna in i, drömma mig bort i, för att inte säga fördöma och förfaras över. Pinochet och vad han gjorde med Chile. I ett rent ekonomiskt, kapitalistiskt och totalt ohumant perspektiv. Och hur det ses av omvärlden som en annan typ av mirakel, men fortfarande ett mirakel. I nyliberalistisk ordning.

Herrugud vad det intresserar mig. Det enda inom ämnet som inte intresserar mig är att få ihop allt det här till en jämförande analys på 5 sidor. Det är faktiskt inte alls intressant. Inte om man har Hans.

Summa-sumarum + en flaska mineralvatten = knappa 15 kronor.

Desert blev färska jordgubbar, ungefär en lattemugg fylld, 7 kronor.

Det jag vill ha sagt är att det är en jävla skillnad. Mot Sverige. Där all mat som inte tillagas i det egna köket, och intages vid lunchtid rundar sig uppemot hundringen. Á andra sidan är det också skillnad. Mot Sverige. Då i princip all mat i det området är just burritos. Inte sällan ihopknopad av en liten hare krishna. Eller mackor på vitt bröd. Eller hamburgare. Eller nått annat som inte är helt enligt näringscirkeln. Men det är ju som Mc Donalds, man måste inte välja pommes. Det finns alternativ, här också. Men fortfarande billigt. För mig.

Onsdag: Planerad salsaklubbnatt blev lokal utgång på vår gata (där barerna är fler är barnen) med folk från huset. Sluatde med allsång på pommes frites haket med härlig snubbe med gurra.

Fredag: Gjorde klart veckans arbete med deadline lördag - wiho! Sedan popcornkväll och lätt störda pi.

Lördag: Lunch på brasilensk resturang - buffé, kött som serverades direkt från svärdet, bokstavligt talat, och fri efterrätt. Sen åkte jag till la florida, till Emilio och familjen. Kärt återseende, långa samtal, två tårtor och lite koja i en garderob. Kvällen avslutades med Felipe och Julia och en fest, med fri mat. Var dock inte helt otippat ganska ohungrig.

Söndag: Idag? Vakande nyss? Sett en halv film. En family guy. Lagat lite mat. Som söndag ska va. :)

Sorry, macen ger mig spegelvända bilder. I feel trapped all over again.

Lilla utsikten! Ska ta bättre bilder sen, lovar. Observera palmerna.

Bland de första gångerna jag vågade mig ut själv i den chilenska djungeln, för över ett år sedan, hamnade jag allt som oftast på Starbucks i gallerian som låg närmast. Där satt jag som i en liten trygg bur och kunde surpla min vaniljlatte och titta på människorna som sprang förbi, utan att behöva bli tittad på tillbaka, behöva svara på jobbiga frågor som "kan jag hjälpa dig/letar du efter något särskilt?" Det var jag och min latte, och mitt personliga tittskåp.

Idag har jag insett att latte är dyrt, fullt med fet mjölk och kaffe som kör min mage koko. Bättre med vaniljte! Med lite mjölkskum på toppen. Kostar hälften, minst lika gott!

Men Starbucks är fortfarande min trygga zon, där man kan ta med sig en dator utan att behöva kedja fast den vid fötterna, man sitter mjukt i fluffiga mysfotöljer, personalen är trevlig och ibland spelar de jazz. Då trivs jag.

Igår kände jag dock för lite uppmärksamhet. Och för motion! Tog mig till min nya lilla favoritpark. Och sprang! I alla fall några steg! Min fot är ju fortfarande lite ledsen sen stukningen i januari (inbillar jag mig). Hur som haver, när jag är ute och knatar brukar jag klä mig i luva och trumpen uppsyn, men i går fick jag vårkänslor och lyfte blicken och släppte fram mitt smutsblonda hår. Låt oss stanna där, typ. Låt oss bara konstatera att jag numera vet att jag är kvinna, blond och så vacker som någon hinner uppfatta något genom ett skitigt bilfönster och hylla med en tutning. Billig egoboost FTW.

Mah sta'buck. Som det såg ut 2009. (sorry att den är sne, fick inte riktigt till det.)

Hur många gånger i livet står man i ett kök med en vit engelsman/chilenare, en svart afroamerikan och en heljapanees som skiftar lätt i gult?

Och övar svenska sätt att förolämpa någons mamma?

I ett sydamerikanskt land?

Jag vet inte, den internationella dimensionen slog mig som en våg, måste nog sätta mig ned.

I morgon ska jag gå upp kl 6.30 för att tvätta innan jag ska filmas klockan åtta utanför en metrostation. Endast för kärlek gör man något sådant ty ett projekt i arla morgon i Santiago the city betyder även att man måste förflytta sig med publika transporter som vid tidpunkten är sprängfyllda med människor med grus i ögonen, rufsig morgonkalufs och inte minst alldeles för stort omfång för att utgöra den optimala människorymdskapacitet som snillet till stadsplanerare tänkt sig.

I natt åkte vi buss i tio timmar, det var inte kul. Först var jag vaken till 2 och pluggade. Sen vaknade jag då och då för att slutgiltigen bli väckt av gulliga barnfamiljen i sätet framför. Försökte sova lite nu när jag kom hem. Gick jättebra i 2 timmar tills någon från Sverige ringde. Vet inte vem, hann inte svara, ring igen!

Här hemma luktade bajs, vilket var befogat då det ligger kattbajs, eller annat bajs, på golvet i hallen. I spegelsalen (vi har en spegelsal, där de har dansklasser ibland...) var det fullt med skräp och det luktar allmänt sunket... Mys!

När vi kom tillbaka till Felipes stuga så hann vi knappt in innan vi skulle ut. På med jackan, ta med filten och skogspromenad i storskogen! Vi fann vattenfall och skogsdungar och en argsint hund och drack varmt vin och levde hippieliv tills det var mörkt och kallt och allas skor var blöta.

Idag är det mycket bättre väder, sitter på stranden, ty endast här finns internet, och njuter av vårsolen. Tyvärr döljs vulkanen fortfarande av moln men om ni kikar på understa bilden så ser ni en stor byggnad - ett hotel. Bakom där någonstans finns den. 

Mitt emellan Villarica och Pucón. Supernice. I ett trähus. Med en brasa. Och färdiglagad mat av Señora Mari-Sol.

Och en Pie de Limon.

Felipe sa att det inte skulle finnas någon Pie de Limon. Och så fanns det en, och han visste det, hela tiden.

Pie de Limon. Bara för att understryka.

Folks, fortfarande tomt under framtidshetsinlägget. Jag måste ju välja nu, helst nu, just nu. Och jag behöver stöd. Bara ett litet ord. Pretty pleace?

Så här ser det föresten ut här. Som svensk sommar ungefär. Ni vet, sommardagen då det regnar och alla ligger hemma och tittar på Paradise Hotel. Det är mysigt och man kan andas frisk härlig naturluft, till skillnad från den rökiga, giftiga, neo-liberala luften som förpestar Santiago. (<3)

Ni måste hjälpa mig! Kommentera! Ring om ni kan!

Tyvärr funkar inte mitt svenska nummer så jag kan inte ta emot sms tyvärr.

...hjälp ?

Eventuellt blir det ännu mer romantiskt då vi fixar i ordning huset i väntan på våra 5 romantiska vänner. Sen ska vi romantisera oss hela halv-veckan och helgen.

Förhoppningsvis inspirerar inlägget er till lite mer romantik i vardagen. Det är lätt, allt beror på hur man ser på saker och ting. Nu måste jag tyvärr gå, ska fila lite på romantiska utvecklingsteorier och så...

Min lätt ångestfyllda hjärna tänker att det blir knepigt att hänga med om man inte läst första först, fast de har svarat på mina mail och sagt att det går, det är inte omöjligt.

Dessutom sitter jag helt ärligt och funderar över hur bra det egentligen går att plugga på distans. Jag känner mig stressad hela tiden fram tills att jag är klar med uppgiften och då finns det genast en ny uppgift att ta tag i.

För den oinsatta så funkar det så att jag ska läsa dryga 80 sidor i böcker samt x antal från externa källor, internet etc. i varje ämne samt skriva ett papper om det jag läst, utifrån särskilda bestämmelser. Det hela påminner mycket om det vi gjorde i smip, typ folkmordsgrejen. Nu gör jag smipuppgifter varannan vecka x 2.

Helt okej arbetsbörda. Det faller på att min självdisciplin är usel, jag vill diskutera, alla böcker är på svår och krånglig engelska och författarna har uppenbart fått betalt per sida snarare än förståligt resonemang.

Och så var det det här med den underliggande stressen hela tiden. Att man mår dåligt över att man gör något annat när man kunde plugga. Men jag är förstås inte ensam om att känna så.

Förra året var jag inte långt ifrån där jag är nu, med Emelie, i hennes stora fina fast spökbebodda hos. Vi hade köpt middag men med ekonomiska ramar räckte det bara till efterrätt. Inte klagade vi! En flaska rosé och tre sorters kaka, cheese cake, kladdkaka och tres leche om jag inte minns fel, från den fantastiska galleterian här på Manuell Montt. Därmed var traditionen söndagsmiddag i Santiago skapad. Den kunde dock infalla vilken dag i veckan som helst.

Tills den svängde, då hamnade jag plötsligt lite längre bort.

Igår var vi alltså iväg på gastronomisk festival. Ett inhägnat område där olika resturanger typ hade smalats. Ca 20 länder var representerade. Tyvärr var det inte open grill, om ni förstår vad jag menar, man fick köpa det man ville ha och köerna var ganska långa.

The old world (Spanien, Frankrike, Italien), the new world (Chile, Uruguay, Brasilien), the Godzila world (Japan, Kina, Thai och Vietnamn), the Camel world (arabiska länder, sorry för dålig flaggkoll) och lite indianer fanns representerade. Jag åt Kebab, det kändes semi-svenskt. Köpte även ryska pannkakor, mest för att man fick gräddfil till, jag saknar gräddfil.

Vi rundade av med att köpa fransk läsk, turkisk delight, ryska prydnadsprylar och spela taka-taka - fotbollsspel som bara är kul om man vinner.

Bra dag, får fyra vårrullar av fem möjliga. Jag tog tyvärr inga bilder men det är å andra sidan väldigt lätt att googla kebab.

Det var fest och det var roligt. Jag hyllade djn när han spelade Lady Gaga, jag diskuterade svensk invandrarpolitik på spanska, jag åt en miniempanada. Men det blev för mycket. Och så går det ibalnd. Och det är aldrig kul men man lär sig något.

Som man gärna glömmer bort en annan dag men förhoppningsvis gör man inte om samma misstag de närmaste tre dagarna.

Nu ska jag plocka ihop spillrorna av mig själv och fara iväg på en gastronomisk festival. Sant, inte som i subway eller annat härligt dagen-efter-hak, en RIKTIG gastronomisk festival!

Återkommer med rapport.

Gå ut nu.

Gå ut sen.

Å ena sidan känner jag mig värd att fira att jag skrev klart Darfurgrejen idag.

Å andra sidan känner jag att jag inte direkt är värd att fira då jag de senaste två dagarna tagit mig extremt långa sovmorgonar, inte gjort särskilt mycket annat än bara funnits, och INTE pluggat.

Så kanske jag borde plugga lite ändå. Eller inte?

...Eller livsnjutare.

Men faktum kvarstår att jag igår blev överraskad kl 3, mitt på blanka eftermiddagen, mitt i pluggandet, i mitt hus, och har sedan dess inte ägnat en tanke på Afrika över huvudtaget.

Jag hade eventuellt en dröm om det, men mina drömmar inatt inkluderade även ett märkligt besök hos en doktor, en kidnappning (vit gammal bil regnummer h55 670) och att jag låste in min dator i ett kylskåp på ett chilenskt universitet.

Och sen när klockan ringde 6.30 var jag inte riktigt i fas. Nu är klockan 14.04... Dags att börja?

Och så ska man bara följa det där lilla intressanta spåret och...

BOOM.

Plötsligt står man i blod och olja och misslyckade fredsavtal upp till knäna och inser att så här kan man ju inte lämna starbucks, någon måste städa och det lär inte bli Carl Bildt, trots att det är ganska mycket av hans olja jag trampar runt i, dock inte en droppe av hans blod.

Det är knivigt och knepigt och tyvärr tror jag inte att jag kommer lyckas lösa konflikten i Darfur. Inte själv. Inte idag.

Däremot vill jag tydligt uttrycka min åsikt: Det är skit, det är humanitär katastrof, det är folkmord, det är kanske något av de värsta konsekvenserna av imperialismen, av globaliseringen, av transnationella samfund ända ner till sista droppen i min starbucksmugg.

การเดินทางที่ดีมากและโชคดีกับทุกอย่าง

Rất tốt đẹp chuyến đi và may mắn với tất cả mọi thứ!

Perjalanan sangat bagus dan semoga sukses untuk semuanya!

Eller hur ni nu föredrar att jag säger det. Puss på er!

Fruit drops, bästa medicinen för plugg. Funkar även utan plugg. Bifogas bild, även inkluderat bit av min vägg, samt bild av vägg inkluderat bit av säng.

Fredagskvällen, då vi fortfarande var i Santiago, spenderades med en illa lagad middag; ett slags försök till gryta och lite chorizo, samt en promenad genom stan. Ingen fest, då Preston inte var i huset. Det var ingen annan heller typ, men det verkade inte bekymra fest fixar'n... Nytt försök nästa vecka?

Lördag tog vi bussen till la Valpo. Något (mycket) försenade, och efter en frukost bestående av empanada och öl. Väl där letade vi reda på en mysig park och chillade till vibrationerna från trummande trummor. When the sun went down kilade vi vidare till La Playa, som är en bar som delar ut kort med spöken på och serverar godaste empanadorna med ost och räka, samt giganstiska tallrikar med pommes kött, kött och ägg. På det - guds gåva till frukt- och vinälskare - fruktvin! Vi röstade röd-grönt (förståss), rött vin med kiwi och apelsin.

Vad som hände efter är lite oklart, mest för att vi var väldigt obeslutsamma och lite trötta, men vi hamnade till slut på ett ägg, förlåt, på Huevos, klubb med en miljon, eller minst 5 proppade dansgolv, samt ett tak med ypperlig pasific utsikt. På det - mer mat som mest kan beskrivas som en näve majonäs, lite avokado, tomat, samt en halv häst (ko) inklämd mellan ett par brön (bröd).

Rask promenad genom stan, mindre mysigt 4.30 på morgonen. Då bussterminalen inte var öppen (good old times) vandrade vi vidare, fann ett motel som inte alls var sådär skabbigt som man tänker sig att motel gärna är. Det var däremot lite märkligt för när vi kom dit leddes vi till en hytt? ett omklädningsrum? ett bås med rött fördragbart skynke? som vi fick stå i fem minuter innan vi fick komma in till vårt rum. Vi har tänkt mycket på det där, båset. Varför vi fick stå där? Var tanken att vi skulle klä av oss? Klä om oss? Klä ut oss? Vad hände när vi var där bakom? Passerade andra, mer nakna människor förbi? Ville de skydda vår identitet? Ville de kanske skydda någon annan? Varför fanns det typ tre likadana bås till?

De tre timmarna var i alla fall väldigt värda, när klockan ringde var vi precis lagom pigga för att vandra till treminalen, ta första bussen, sova lite till, ta metron i Santiago, sova lite till, äta chinamat, sova lite till och sedan gå en promenad med hunden. Precis lagom.

Fyrtio sidor bok och lite allämnt missärsurfande. Nu fest!

Fast, får man skvallra lite? Tydligen finns det motsättningar inom husfasaden på Manuell Mont. Två camp som inte riktigt går ihop. Den senaste yttringen av denna fejd ter sig i en festinbjudan som inte riktigt gått ut till alla, om man säger så.

För att tala klarspråk. Ägarna och några av tjejerna var bästisar i början men det gick överstyr och nu pratar de typ inte. Ägarna, de bor alltså också i huset, sa till mig, rättaresagt de sa till Felipe som sa till mig att VI skulle ha en husfest, typ välkommen Caroline och Preston (ny kille i huset). Allt väl, bara det att ingen av tjejerna har hört något. De är alltså inte ens bjudna. Och anledningen till att de pratade med Felipe och inte med mig var att om de frågat MIG kunde jag frågat DEM om tjejerna skulle komma. Sägs det.

Rykten alltså. Jag kan verkligen inte säga varken till eller från då jag inte träffat en av ägarna och den andra har jag bara hälsat mycket snabbt på. Ändå känner jag mig mycket delaktig i det här. Det är som om jag varit med om det hela förut, lite déjà vu. Lite som...

...Mean Girls?

Ännu en dag av kontraster.

Åtta timmars Starbucksfika, åtta timmars Darfumissär.

Vårsol, hopp och morotsmuffins.

Flykt, svält och barnsoldater.

Nog för att chilenarna inte äter så mycket till middag. Men när det vankas middag så vankas det MIDDAG.