Som hon såg ut sist jag såg henne...

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Som hon ser ut nu...

Frukosten har ni redan sett! Den var himla god, såklart. När Felipe vaknat och försökt hetsa mig till att ta dagen ledig, vilket jag motsatt mig till pga stressdrömmar hela natten om jobb, kompromissade vi bort hästridning ( :( ) och det blev som sagt stadsvandring. Men först lunch! På mercado central! Sjukt vacker, gammal byggnad där de har den godaste havshärstammande maten. Till förrätt cevishe (rå fisk som tillagas i citronjuice, samt lite kryddor och rödlök, peruansk):

Sedan räkor i pil-pil (vitlök, olja och chili), kommer in rykande varma, alldeles färska och underbara!:

Åh det är typ det bästa jag vet! Ge mig nu!

Efterrätten åt vi i parken, liten hallonis-glass. Glömde föra över den bilden dock... Inte mycket att se. I alla fall, lunchen var fantastisk, men grannarna kanske hade det snäppet bättre, fick in den här kabraten:

När vi kom hem efter en lång dag möttes jag av några trevliga tjejer och goda tårtor!!! Sämst bildkvalité, men det var ju inte jag som var fotografen...

Blåste ut ljuset, önskade mig två vackra ting, och drog med Felipe till den indiska resturangen runt hörnet. Glömde såklart kameran hemma, men tänk er ris och två skålar med bruna röror, min lite mörkare än Felipes, för jag åt lamm i graham masala skala 6 (1-6) på starkhetsskalan. Det var starkt. Felipe åt kyckling i masala skala 0 (1-6) (man fick välja skala efter styrka, men kunde också välja inte alls starkt, vilket han gjorde, mesen). Supergott, väldigt, väldigt, väldigt gott och jag blev väldigt mätt, men hemma igen skulle vi ju äta tårta, och dricka födelsedagsvin, det gjorde vi vid poolen:

Ja, och vattenmelon.

På tal om mat måste jag visa vad vi köpte till i lördags då vi firade med lite mer buller och bång... För 150 kronor fick vi 6 kilo jordgubbar, största vattenmelonen som inte är med på bild, ett kilo citroner, kilot äpplen och nektariner och vindruvor. Av hälften av jordbuggarna gjorde vi borgoña(drink med rött vin)! Sen dansade vi chilensk dans till 5 på morgonen. Bra att veta att man står sig på bara frukt!

Så snart och alldeles strax måste jag resa mig ur sängen, klämma en knäckebrödsmacka (har jag berättat att jag hittat svenskt Wasa-knäckebröd på en hylla på en stormarknad i de exlusiva trakterna av Stgo? Priset var även det exlusivt, 30 kr närmare bestämt för ett sketet paket(!) men så värt, hemlängtan dog med första tuggan...)(på tal om död, drömde om min egen begravning inatt. Jag var mycket bitter, hadde dött i en skenande hiss (drömde den delen också... obehagligt) och när prästen frågade mig vad som var min sista önskning (för jag var nämligen hedersgästen på min egen begravning) önskade jag mig buttert svenska chips...(?). Har drömtytt hela morgonen och summa sumarum ska detta betyda att jag får ett långt och lyckligt liv! Det ni!)... med getost, gurka och persilja (det vi har i kylen...). Sedan bär det av till den stora marknaden med de många grönsakerna för att fynda jordebär och kanske annat smått och gott (typ annanas eller mango!!!).

Ok, here we go.

Vad händer när man vill växla pengar i Buenos Aires?

Man kommer dit och möter en snubbe väl skyddad bakom kraftigt glas. Du får uppge hur mycket du vill växla, till vad, ditt namn, ditt personnummer, ditt hostel samt skriva under en tvåsidigt dokument med en herrans massa paragrafer som i princip säger att banken inte tar något ansvar för var du gör med pengarna. Sedan tar snubben ditt ID-kort, river av en liten tiny pice av dokumentet du just skrev på, skickar över det till dig och skickar dig till väntrummet på andra sidan av en öppning som vid behöv kan stängas av kraftig plåtdörr. Där väntar du. Länge. Du ser samtidigt snubben tralla förbi, fortfarande skilld från dig av kraftigt glas, och försvinner in bakom en dörr som leder till en annan "kassa"liknande box som är skyddade av två(!) kraftiga glas, varimellan människan som har något ärende till kassörskan innanför den andra glasväggen endast får komma in när dennes nummer plingas upp på en skärm. Dock icke i nummerordning. Hur som, där får du vänta, dessa människor har ingen brådska. När ditt nummer äntligen kommer upp får DU och ingen annan (dvs jag) följa med in bakom den frostade glasväggen. Tänk, ve och fasa, om din kompis skulle RÅNA dig.

.

Det tog 30 minuter, spektaklet. Vem är förvånad över att landet gick i konkurs 2001 och fortfarande står och vajar?

Gosh.