Nu var det väldigt länge sedan jag skrev något. Det borde betyda att det finns en hel del att skriva om. Men medans tiden går finner sig det som hänt i ett annat perspektiv, ett tidsperspektiv som avdramatiserar och omformar och ibland målar en helt ny bild. Visar upp en sida man inte såg innan. Eller så glömmer man bort allt. Det faller ut i de gråa suddiga kanterna och blir mögligt. Och kanske en dag hittar man det där längst in i någon vrå i ett fuktigt kylskåp.

Nu har det i för sig inte gått så himla mycket tid. Bara några veckor kanske. Men ändå. Jag är lost. Det klaraste minnet jag har är klänningen som mamma beställde till mig här om dagen. Den är lång. Och fin.

Annars då? Fan, jag ger er lista. Nej det gör jag inte, jag kommer inte ihåg ett risgryn. Jag kommer ihåg från och med förra söndagen, för då pluggade jag skitbra hela dagen, åkte ifrån Felipe tidigt och sen gick vi till kulturcentrum och pluggade, jag och min vän Talia from the U to the S to the A. På kvällen var det crepsfest med en hel familj från det nyss nämnda landet, fast a brother from another mother så att säga, en annan från huset hade hela sin familj på besök. Pannkakor liksom! Var inte igår.

Måndag var förmodligen en riktigt bra pluggdag. Jag hoppas och tror, det känns bra för själen. På tisdagen var det en annan fest. En norsk. Hos sanna och hennes norska huskamrater. Tårta och kanelbuller. Inte heller igår, faktiskt. Onsdag däremot, då åkte jag till Valparaiso. Där finns det en skola som jag har funnit lite intresse för. Det är en folkhögskola, där man kan läsa en frilanslinje. Som är väldigt… fri. Alltså, det är här jag står och velar. Skolan verkar vara mycket lite just skola, och mycket frihet. Men där skulle jag kunna ta tillvara på allt som jag har lärt mig här. Om livet och så. Om orättvisor, om fattigdom, om demonstrationer och om apelsiner. För att nämna några aktuella ämnen. Just det, nu kommer jag ihåg. Måste varit gasen… förra fredagen, alltså innan crepsfesten, var det en stor demonstration. Säger stor om menar stor, ca 30 000 personer. En demonstration mot ett dammbygge i södra Chile. Jag är inte helt insatt, kan jag erkänna. Men jag tycket att det är en rättighet i en demokrati att utföra en fredlig och godkänd demonstration mot något som en blivande president lovat att aldrig genomföra, för att sedan göra det efter att han blivit vald. Utan någon som helst legitimitet hos folket. Jag tycker att en sådan demonstration skulle kunna genomföras utan att gator plötsligt och oförberett spärras av för att skingra demonstranter. Jag tycker att de borde kunna genomföras utan att polisen sprutar giftig gas som är abortativ och direkt skadlig. Jag tycker att de borde kunna genomföras utan att någon får en gasbomb i ögat eller munnen. Utan att polisen plockar in random folk från demonstrationen för tillfällig förvaring i buss. Och slutligen tycker jag att en sådan demonstration borde kunna genomföras utan att man måste springa som en häst därifrån. Jag kände mig som en häst. I made my point.

Så, skolan i Valparaiso, där skulle jag kunna skriva ner allt det där. Men det är en så länge en tanke. Och där kan den ligga och gro. Till exempel medans jag bär runt en bebis. Det gjorde jag i torsdags och det var hur mysigt som helst. Fredag var mycket lugn. Jag och Felipe åt middag från samma tallrik och drack en kanna vin med jordgubbar på en, kan man kalla det restaurang?, som är ett mycket gammalt och vackert hus där människor har skrivit sina namn och drömmar precis överallt. Hela huset är, och att säga nedklottrat känns nedlåtande men det var precis vad det var, och det var mycket fint och speciellt. Det gjorde mig glad. Lördag gjorde vi precis ingenting. Och i söndags åt jag räkor med mycket olja, vitlök och chili på den vackra fiskmarknaden i mitten av staden.

Igår var det måndags, och måndag är alltid måndag. Och idag, tisdag, har vi diskuterat hur vi ska rädda världen, och druckit ett mycket, mycket gamalt, jag skulle vilja säga anrikt, vin. Mys.

Hej mina små kissekatter. Nu är jag tillbaka från Argentina. Det var fantastiskt, skitkul, spännande, bra. Jag hade ingen kamera med mig, för jag har ingen. Men mitt huvud är fullt av bilder, ska försöka beskriva några av dem i text.

För det första var staden Mendoza som vi var i väldigt mysig. Lite, men mysig. Välbevarad. Vårt hostel låg väldigt centralt och rummen och toaletterna var fräscha och personalen var super! Vi har vandrat runt hela staden, sett alla viktiga byggnader, hängt i den gigantiska parken vid sjön, åkt på ridtur (jag) och träffat Svarta Själen som tappert bar mig upp och ner för sten och kullar. Vi har ätit världens godaste nachotallrik, typiska argentinska bakverk och en sallad som i kombination med vinet expolderade i en smakorgie i, min mun, jag åt därför så långsamt så att när Katrin, mitt tyska resesällskap hade ätit upp, hade jag halva kvar. Vi upptäckte barer och pratade med argentiska dialekter och dansade fram till morgonen på en klubb som vi upptäckte tack vare en av de som jobbade på hostelet som vi gick ut med. Stort som V-dalas största möjliga dansyta, fullt med folk och bäst av allt – inga turister förutom vi! Genuint Argentinskt! Vi åkte också på en vin- och cykeltur och jag kan numera redogöra hur vin går från druva till vätska, vad för skillnad 6 måndaers lagring i tunna respektive ett års lagring, skilja bladen från en Malbec-planta från en Carbernet Sauvignons blad samt hur man snurrar, sniffar och kör runt vinet i munnen för bästa effekt.

Korta drag – bra resa!

Nu ska jag göra mig redo för en guidning av Santiago. Träffade en tjej från holland och på nått vänster lovade jag att visa Santiago runt! Inte mig emot dock, kul om nån uppskattar det!

Bilden har inte så mycket med texten att göra, ville mest visa upp mitt fina gröna fjäderörhänge som jag köpte på en marknad i Mendoza, och passar även på att visa upp min stickade t-shirt från Puerto Mont i somras, samt mitt nya, märkliga blåmärke som jag lyckats få strax över ögonfranskanten på vänster öga! Kajalformat, typ. Syns mest som en pick på bilden...