Vi sitter här en liten grupp. En av oss bygger ett hus, en annan mumlar svarta besvärjelser, eller möjligen spansk grammatik.

Själv sitter jag och skrattar. (Och gråter om vart annat.) Hans Rosling, han är ju för rolig. Han ger mig precis vad jag vill ha. Och hans bollar i olika färger som förflyttar sig snabbt och skojigt över skärmen. Ämnet är kanske inte lustigt, men han visar onekligen på en förändring att glädjas åt. Hans Rosling - Mannen med de fantastiska diagrammen visar mig hur Bangladesh är ett mirakel då de på endast 30 år lyckat sänka barnadödligheten och barnafödslarna, därmed hindra en skenande befolkningstillväxt. Och förbättra hälsan. Och allt, allt, allt. Fast ändå inte. För Bangladesh är bland de fattigaste länder i världen. Och de ligger lågt i levnadsstandardsstatestik.

Det här sitter jag och fascineras över. Det är så fruktansvärt intressant. Så fruktansvärt intressant att förstå vad de pratar om, konsekvenserna, allt. Det pirrar i magen. Ingen här förstår mig. Jag vill diskutera! Kasta stenar genom glashus och peka med långa fingrar, säga på något sätt och vis och  känna att det ger mig något! Kan eventuellt också vara koffeinet.

Något annat som jag älskar att försvinna in i, drömma mig bort i, för att inte säga fördöma och förfaras över. Pinochet och vad han gjorde med Chile. I ett rent ekonomiskt, kapitalistiskt och totalt ohumant perspektiv. Och hur det ses av omvärlden som en annan typ av mirakel, men fortfarande ett mirakel. I nyliberalistisk ordning.

Herrugud vad det intresserar mig. Det enda inom ämnet som inte intresserar mig är att få ihop allt det här till en jämförande analys på 5 sidor. Det är faktiskt inte alls intressant. Inte om man har Hans.