Bland de första gångerna jag vågade mig ut själv i den chilenska djungeln, för över ett år sedan, hamnade jag allt som oftast på Starbucks i gallerian som låg närmast. Där satt jag som i en liten trygg bur och kunde surpla min vaniljlatte och titta på människorna som sprang förbi, utan att behöva bli tittad på tillbaka, behöva svara på jobbiga frågor som "kan jag hjälpa dig/letar du efter något särskilt?" Det var jag och min latte, och mitt personliga tittskåp.

Idag har jag insett att latte är dyrt, fullt med fet mjölk och kaffe som kör min mage koko. Bättre med vaniljte! Med lite mjölkskum på toppen. Kostar hälften, minst lika gott!

Men Starbucks är fortfarande min trygga zon, där man kan ta med sig en dator utan att behöva kedja fast den vid fötterna, man sitter mjukt i fluffiga mysfotöljer, personalen är trevlig och ibland spelar de jazz. Då trivs jag.

Igår kände jag dock för lite uppmärksamhet. Och för motion! Tog mig till min nya lilla favoritpark. Och sprang! I alla fall några steg! Min fot är ju fortfarande lite ledsen sen stukningen i januari (inbillar jag mig). Hur som haver, när jag är ute och knatar brukar jag klä mig i luva och trumpen uppsyn, men i går fick jag vårkänslor och lyfte blicken och släppte fram mitt smutsblonda hår. Låt oss stanna där, typ. Låt oss bara konstatera att jag numera vet att jag är kvinna, blond och så vacker som någon hinner uppfatta något genom ett skitigt bilfönster och hylla med en tutning. Billig egoboost FTW.

Mah sta'buck. Som det såg ut 2009. (sorry att den är sne, fick inte riktigt till det.)