I fredags åt vi kyckling som sig bör enligt gamla 90-talstraditioner och begav oss sedan till staden. I metron hade de tagit bort hälften av sätena för att göra mer plats för folk att stå (läs:trängas (alltså, verkligen trängas (tänk sardinburk))). Vi begav oss till en bar som fritt översatt heter Grön, och såg varandra djupt in i ögenen och drack öl och väntade på att vänner skulle komma dit så skulle få något att prata om och inte behöva stirra varandra i ögonen. När de väl kom hade vi det mycket trevligt, kanske tack vare att vi hunnit dricka tre liter öl. Vi tog oss vidare till ett orginellt ställe som egentligen kräver sitt eget inlägg, men kort kan beskrivas som alkishänget utanför stationen fast med tak och väggar. Och trevligare folk förstås, vi var ju där. Vi drack terremotos och egenmedhavd dricka och jag fick en ros av en detektiv! Det sistnämnda var förstås mycket oklart, och sen åkte vi hem.

I lördags vaknade vi i Felipes hus väldigt tidigt på morgonen av att en viss hund ville gå ut. Sen kunde vi inte somna om men vi steg inte heller upp. Så småningom lyckades vi dock, men då var det redan eftermiddag och vi hade bråttom, vi var bjudna på kalas på ett berg mitt inne i stan! Bland det första som hände var dock att felipe hällde öl över min noga genomtänkta outfit... Men annars hade vi det väldigt trevligt. Folk spelade spontan musik med gitarr och tvärflöjt, man pratade och skrattade, gärna åt mina (eventuellt) något för stora solglasögon. Eventuellt pratade någon lite för mycket, lite för länge, lite för... överdrivet. Men ser man det från den ljusa sidan är det ganska spännande med sådanna människor också, lite som att läsa en bok sådär. På kvällen åkte vi till ett annat berg och skrattade, mest åt varandra, allra mest åt Kiko som ramlade baklänges över en stock i slow motion. Det var en vacker utsikt. Och det var förresten Kiko som hade födelsedagskalas!

Söndagen var sjukt trevlig. Först åkte vi och lämnade av Felipes moster hos deras fd. grannar som bor mittemot där felipe bodde sina allra första skälvande år av sitt liv. Ett ganska fattigt och mycket... stökigt område dit man inte går själv, låser dörrarna på bilen och gömmer väskan i bagageutrymmet. Väl där pekade Felipe högtidligt ut cementstolpen som han slog huvudet i när han var tre, och som annars bara påminner sig som ett ärr prydande hans panna. Sen gick vi in i det alldagliga huset och kramade om lilla, lilla gammelmormorn som bakade bröd, skrattade åt pigg bebis i gåstol och beundrade gigantisk tv med diverse tillhörigheter. Eller vad sägs om den gigantiska kromklädda digitala klockan som hängde på väggen en bra bit över lilla lilla mormoder? Låt oss bara säga att man förstod att här hände det business. Om än inte helt rena sådana...

Hursom, senare åt vi oss mätta på antingen pizza hut eller subway och sedan invigde vi... POOLEN!

Och det var pretty it.

Måndag idag och jag skulle plugga. Det har jag även gjort, ca 40 minuter medan jag väntade på felipe som hade nån föreläsning... som jag körde honom till! Så nu har jag officiellt kört mitt inne i en pulserande storstad och klarat mig helskinnad. Med lite hjälp från mitt blonda hårsvall och förvirrade uppsyn som på något sätt fick de andra bilisterna att vänligt vinka förbi mig istället för att... ja, vad de nu gör med mindre lyckligt lottade. Nu, ikväll ska vi äta TACOS, så måste kila! Och har förresten inget mer att säga :)