Ett sånt där tankefjun, igen.

En tanke som gör sig bäst på natten klockan snart 2, när morgondagens problem verkar ungefär sådär gigantiska och överhopande, oöverstigliga. En liten tanke tagen ur sitt sammanhang, så klart, men ändå just en tanke.
...

Miller har en annan inställning än Pogge, en dessutom mycket nationscentrerad men intressant syn. Jag vill bejaka hans argumentationer i en motsattställning.  För det första vill jag bemöta hans argumentation om att nationsstaten är den starkaste institutionen. Kanske är det så, fortfarande, men den är ganska så utmanad av andra mer odefinierbara geopolitiska mönster. Lika lite som trafficking och terrorism erkänner nationsgränser verkar miljörelaterade problem respektera det samma. Borde inte det vara skäl nog för stater att bry sig extra mycket? Hela deras existens hotas av något de varken själva kunna förhindrat eller själva kommer kunna klara av att lösa. För det andra anser Miller att vi endast har ett särskilt ansvar till de som vi har relation till. Första gradens relationer har vi med dem i vår direkta närhet. Givetvis har vi särskilda skyldigheter att inte direkt skada eller undgå att skydda dem. Men vi har också andra gradens relationer, vilka vi har till alla de som producerar det vi tillhandahåller via varor och tjänster mm. Även mot dessa kan vi sägas ha skyldighet att inte via vår konsumtion eller handlande skada dem. Här kan man ev. göra avkall på skyddsplikten, då den borde utgöras av deras närmsta relation (familj och stat men även t.ex. chefer). En tredje grads relation är till dessa som påverkas av vårt totala handlande och mot dessa har vi en plikt att minska vår skadliga inverkan. För det tredje slår Miller fast att alla ej bör behandlas lika. Detta är väsentligt i dagens klimatförhandlingar. För alla bör inte behandlas lika, eftersom vi har olika behov. Alla har kanske inte samma möjligheter, och det viktigaste målet inte alla på samma nivå, åtminstone inte från klimatperspektiv. Men det är viktigt att ingen befinner sig i extremt lidande, det kan inte ens rättfärdigas ur ett klimatperspektiv, och det kan endast lösas med olika behandling – mer till den som är i störst behov! Här tänker jag inte så mycket Marx utan mer Rawls (att ingen får göra något utan att det även gynnar sämst ställda). Detta är även argument för att de länder som kan och har möjlighet bör dra de största lassen i miljökampen, medans de fattigare tillåts något friare ställning, vilket är moraliskt försvarbart, dock inte till en nivå som motsvarar de kraftigaste industriländerna, eftersom det inte vore klimatförsvarbart.


Kommentarer
Postat av: Leniiz

verkar som en klokt tankefjun - så långt jag hängde med. Fast klockan är ju inte två, så får kanske läsa om det om 3 timmar och se om det klarnar.

2011-11-02 @ 22:47:54
Postat av: PS

får ursäkta dåliga svenskan

2011-11-02 @ 22:49:16
Postat av: pippe

a.bu.rri.do.

2011-11-14 @ 04:38:55

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0