Du står i en vänthall i England och pillar lite på en knapp i din jacka. Du låtsas vara oberörd men nervositeten som pulserar och gör luften tjock avslöjar inte bara dig utan samtliga i rummet. Du har lyckats ta dig såhär långt. Och du sneglar framåt i kön. Där borta, bakom en plastskärm, finns din frihet, din dröm om en trygghet. Kanske är du inte så drömmande förresten, kanske är du smärtsamt medveten om vilka begränsade möjligheter du har i det här landet. Att du kanske, och bara kanske, kommer lyckas finna ett nattjobb som städare, förlåt lokalvårdare heter det visst, på ett kontorshotell. Att du kommer bo i det minst attraktiva, dragiga husen i den avlägsnaste förort. Att du och dina barn kommer drabbas av den utbredande rasismen och att dina fighter med myndigheter är långt än över. Fast taken är fria från bombhål, och med den tanken slår du bort de tunga orden som människor så generöst strött över dig de senaste månaderna. Det är din tur och du går fram till den fastskruvade stolen framför plastskärmen och du försöker se mannen på andra sidan i ögonen, men det finns inget där att möta så du tappar bort dig och börjar fumligt och nervöst förklara din livshistoria på en, vad många i väst skulle imponeras över, hyfsad engelska. Den har du minsann studerat, och den var inte billig, men småpotatis om man jämför med din akademiska utbildning i juridik. Mannen tittar för ett ögonblick upp. Han ber dig tala högre, och du försöker komma närmare skärmen men stolen är som sagt fastskruvad. Du lutar dig lite framåt men tvingas ändå förklara med obekvämt hög röst om sådant som hänt dig, sådant du sett, som du inte har sett men sedan fröstått, sådant du upplevt själv, som andra har upplevt eller som du befarar uppleva, om du kanske har barn eller man eller någon slags familj, och vad du vill och vad du kan, men kanske främst vad du inte kan, återända, och om det som tillsist fick dig att lämna och allt det här berättar du så högt att du med säkerhet vet att de närmsta bakom hör, och du skäms. Och du känner dig så liten när du sitter där, framför skärmen. Du kanske skulle må bra av en kram, det gör de flesta människor, men kanske just därför finns den där förbannade plastskärmen mellan dig och mannen. På så sätt är du nästan som en TV för honom, och han ser på dig med samma likgiltighet som om du vore en deltagare i idol, och i samma ögonblick som han gör den liknelsen förvandlas all likgiltighet till avsky. Till avsky för dig och till avsky för sig själv och han vill bara att du ska gå. Du och dina hemska historier och gud var är världen på väg och hon skulle väl för fan bara behöva en kram men man kan ju inte krama varenda jävla människa på jorden. Och han avslutar intervjun och du känner dig meningslös. Och. Du. Vet. Fortfarande. Ingenting.