Idag hälsade vi pa lille. lille Lucas. 49 cm, 3100 gram, alldeles nykläckt. Det är den minsta bebis jag nagonsin sett. Och jag fick halla! Har aldrig varit sa nervös i hela mitt liv tror jag. Och vad svart det var. En hand under rumpan, en bakom huvet och sa skulle man ha en hand till att klappa pa ryggen. Men sa sjukt mysigt! Den lilla lilla kroppen och det lilla lilla huvet som han kastade fram och tillbaka, och de sma sma gnyande ljud han gjorde. Och de stora stora ögonen! Och det alldeles svarta langa bebisharet. Och nar han fick fatt pa sin lilla lilla tumme! Da dog jag lite.

Det var dagens äventyr, helt klart. Dagem far plus för den fantastiska lunchen ocksa. Eller vad sägs om snabbt grillad tonfisk, sadar sa att den nastan var helt ra innuti (vilket de flesta kanske tycker är äkligt, men det är det inte), rucculapesto, grillade grönsaker, mangosas och kokosris. New orleans style.

Igar firade vi en väns födelsedag i ett stort men gamalt och slitet hus fran 1910-talet, mitt i Bellavista, som de hade hyrt. Ca 70 pers pa tre rum och terrass, egen dj som spelade we are your friends vilket paminde mig om vara fester back in the days. Och höstens första regn. Haha, fatta att santiagoinerna övervägde att stanna hemma för lite regn. Det gjorde ju bara saken mysigare liksom, särskillt nar vi stod under terrasstaket och trängdes och all musik blandades med smatter och röklukten med fräch kall luft som är mycket ovanlig för Santiago.

Igar flydde vi Santiago och storstan och letade upp ett magist ställe vid en sjö. Men den historien berättar sig bäst med bilder.