Är det onsdag?

Härsitter jag och har blivit förkyld, hur nu det är möjligt i 35 graders värme, borde snarare lida av värmeslag. Sitter med en flaska vatten och uppsala kommun i mitt knä och känner mig lätt eländig. Tur att jag var förutseende igår och skickade någon att köpa popcorn, kan kanske komma till användning. För man är ju inte direkt sugen på mat, särskilt inte att laga den, vilket jag hade tänkt göra idag. Laga mat alltså.
Jag gjorde nämligen svenska köttbullar när vi var i stugan och det var minst sagt en succé, eller i alla fall populära om man ska säga något utan att överdriva. Så jag hade tänkt att göra om det, för mest imponerad var jag nog själv. Men, alltså, snorig och köttbullar. Nej, popcorn.
Dessutom, den här hunden vi plockade in. Han tog med sig sina husdjur, så att säga. Igen panik, vi har lusat avhonom, men ni vet den där krypande känslan efter att man sett en luskoloni. Den sitter i. Forever.
Dessutom har han bitit hål i min favorittröja.

Jackeliten.

God morgon!
Vet inte om det framgick igår, men vi tog alltså hem Jack.
Han ska nog inte på här för alltid, men just nu i alla fall. Sen får han såklart flytta till en kompis eller Felipes pappas jobb, vi kommer inte att kasta ut honom. Lilla valpungen.
I alla fall, jag har ingen direkt erfarenhet av hunddjur eller valpar, men jag vet att uppfostringen är viktig så jag har börjat med lite tricks! Som att kunna få in ett ben och en sopborste i munnen samtidigt, och att inte bitas i magen.
Det här är Jack idag.
Jack är definitivt en pojke nu.

Jack.

Tillbaka i Santiago! Vi tog en dagsbuss i fredags. Vanligtvis åker vi alltid på natten, vilket går utmärkt i hyfsade stolar och med ett sömnpiller. Sätta sig, blunda och vips! framme. Att åka på dagen är inte lika smidigt. Dels för att jag försökte plugga ekonomi i en varm buss, dels för att bussen, så att säga, stannade vid varje mjölkpall.

Så varför åkte vi på dagen? Största anledningen var att vår vän Javiera flyttar till Argentina imorgon och hade en hejdå-fest fredag kväll. Och vi hade grillfest i stugan på torsdagen. Så, vi utnyttjade timmarna emellan. Fast det blev inte mycket ekonomi...
Festen var mycket trevlig, ja dels grillfesten med det gotaste köttet jag någonsin ätit, dels hejdåfesten då vi hade balongkrig och jag fick diskutera politik efter några glas vin på min smidiga spanska.
Igår var en härlig dag då vi gjorde ingenting förutom att äta på mcdonalds, jag körde lite bil, vi såg en utomjordingsserie (taken) och vi hittade en hundvalp.
Va? Jo alltså. Vi hittade en hundvalp. Utanför en kiosk. Han ska heta Jack (efter Leonardo Di Caprios roll i Titanic, ni vet. Obligatoriskt hest och lite panikartat uttal a la kvinna på isblock.)
Det här är Jack.
Om det är en tjej ska han heta Jacki.

Update från solen.

Idag har jag föreläsning om nationalräkenskaper. Det här är min utsikt:
Annars då? Joråsåmenatt. Det här med BNP är ganska intressant, även om det tog mig två timmar att läsa ynka tio sidor. Fyller även huvudet av funderingar kring Sveriges kommuner. Kommer inte bli brun, för jag sitter jämt i skuggan. Men luktar å andra sidan morot av min nya solkräm.
Vi är fortfarande i stugan i söder. Jag, Felipe och fyra till. 3 par. Åldersspann 17 - 36 + ofödd bebis. Vi chillar, skulle man kunna säga. Även jag fast jag inte får. Ibland paddlar de kajak. Och så går man upp när man vill, även jag fast jag inte får det heller. Det kan bli runt 4, inte så noga. Och så grillar vi och dricker rom och cola. Och det får jag!

Så nu är vi i Chile igen.

Ja, så nu är vi i Chile igen och jag har hunnit avsluta Samhällsgeografin och påbörja Statsvetenskapen och Nationalekonomin, hunnit med en mindre shoppingrunda (köpte haremsbyxooooooor), bio (Tron 3D!!!), tappa bort jetlagen, åkt till stranden, fått myggbett, gått på tivoli, badat i poolen, tittat på mitt nya hus, packat upp och packat om och nu åker vi på BABY SHOWER och sen söder ut till la stuga. Full fart.

Sånt som bara kommer när man försöker samla tankar och skriva något vettigt, helst med fotnoter.

Du står i en vänthall i England och pillar lite på en knapp i din jacka. Du låtsas vara oberörd men nervositeten som pulserar och gör luften tjock avslöjar inte bara dig utan samtliga i rummet. Du har lyckats ta dig såhär långt. Och du sneglar framåt i kön. Där borta, bakom en plastskärm, finns din frihet, din dröm om en trygghet. Kanske är du inte så drömmande förresten, kanske är du smärtsamt medveten om vilka begränsade möjligheter du har i det här landet. Att du kanske, och bara kanske, kommer lyckas finna ett nattjobb som städare, förlåt lokalvårdare heter det visst, på ett kontorshotell. Att du kommer bo i det minst attraktiva, dragiga husen i den avlägsnaste förort. Att du och dina barn kommer drabbas av den utbredande rasismen och att dina fighter med myndigheter är långt än över. Fast taken är fria från bombhål, och med den tanken slår du bort de tunga orden som människor så generöst strött över dig de senaste månaderna. Det är din tur och du går fram till den fastskruvade stolen framför plastskärmen och du försöker se mannen på andra sidan i ögonen, men det finns inget där att möta så du tappar bort dig och börjar fumligt och nervöst förklara din livshistoria på en, vad många i väst skulle imponeras över, hyfsad engelska. Den har du minsann studerat, och den var inte billig, men småpotatis om man jämför med din akademiska utbildning i juridik. Mannen tittar för ett ögonblick upp. Han ber dig tala högre, och du försöker komma närmare skärmen men stolen är som sagt fastskruvad. Du lutar dig lite framåt men tvingas ändå förklara med obekvämt hög röst om sådant som hänt dig, sådant du sett, som du inte har sett men sedan fröstått, sådant du upplevt själv, som andra har upplevt eller som du befarar uppleva, om du kanske har barn eller man eller någon slags familj, och vad du vill och vad du kan, men kanske främst vad du inte kan, återända, och om det som tillsist fick dig att lämna och allt det här berättar du så högt att du med säkerhet vet att de närmsta bakom hör, och du skäms. Och du känner dig så liten när du sitter där, framför skärmen. Du kanske skulle må bra av en kram, det gör de flesta människor, men kanske just därför finns den där förbannade plastskärmen mellan dig och mannen. På så sätt är du nästan som en TV för honom, och han ser på dig med samma likgiltighet som om du vore en deltagare i idol, och i samma ögonblick som han gör den liknelsen förvandlas all likgiltighet till avsky. Till avsky för dig och till avsky för sig själv och han vill bara att du ska gå. Du och dina hemska historier och gud var är världen på väg och hon skulle väl för fan bara behöva en kram men man kan ju inte krama varenda jävla människa på jorden. Och han avslutar intervjun och du känner dig meningslös. Och. Du. Vet. Fortfarande. Ingenting.


Fjärde världen.

Det är sant, världen är fortfarande uppdelat i siffror. Det må kännas daterat och jävligt efterkrigstid att placera sig i första, andra och tredje världen. Det finns bara en sak att säga då, welcome to the new world order, det finns en nummer fyra.
Låt mig demonstrera, dessa världar (obs grov generalisering). I oberoende ordning: världen som ser problemen lite snett från vänster; världen som ser allt ganska extremt från höger; världen som blundar för problemen; samt världen som stirrar rakt på, lite obehaglig oavböjande blick och ett ifrågasättande uttryckssätt.
Ha! Skoja bara, ville mest visa våra fina tulpaner som står på bordet bakom. Fiiiiiina.

.


Vad det är, egentligen.

En trettondagsafton i traffickingens tecken. Jag ser moralpanik och patriarkat, och hur War on Terrorism tvingar människor stampa på minor och hur barn blir kriminella inte bara i sitt agerande utan även då de utför olagliga jobb som de tvingas till, trots att de inte har laglig ålder för dem, bor i olagliga bostäder och uppehåller sig olagligt i länder dit de kommit på olagliga vägar och INGENTING av det har de valt. Och jag ser hur thailändska prostituerade hyllas av sina familjer, trots att de arbetar utanför lagen och hur människor har lagligt sex innan äktenskap men därför stöts ut ur den sociala gemenskapen. Och det följs spår i södra Asien och mitt i en by i Nepal inser jag vad det är jag gör.
Nästan en tremin har jag läst samhällsgeografi, och mitt main mission har, egentligen, hela tiden varit att ta reda på vad det är. Och så förstår jag det. Mitt i Nepal, där husen har nya tak och flickorna fina halsband för att storasyster sålts till Indien.
Om geografi är att ta reda på varför vi har berg och kullar och dalar och malmsten, varför Ryssland har inlandsklimat och vad är en jordbävning,
så är samhällsgeografi förståelsen om varför vi har städer och landsbygd och allt därimellan, varför folk flyttar, var de flyttar, hur de flyttar, hur en varukedja ser ut och vem som styr, varför USA har mer att säga till om än Nigeria, och vem som är skyldig till folkmordet i Darfur.
Man skulle också kunna säga att det är det andra lagret karta, och förståelsen av den. För på de där bergen och kullarna och i dalarna och ovanpå malmstenen, där finns städer och folk som rör sig och ett evigt maktspel och en förödande fattigdom.
Känns skönt att ha rett ut det åt mig. Nu kan jag ägna mig åt andra tidskrävande frågor om hur vi gör fred på jorden, varför man aldrig har något att ta på sig oavsett hur mycket kläder man köper och meningen med livet.

Måndag!

Jag trodde det var tisdag!
Lycka!
Förresten, hur mycket kaffe får man dricka? Jag var tvungen att göra 3 koppar eftersom man inte får ha i mindre vatten?

Inte utan min ponny.

Det var länge sen jag la upp en bild. Så det blir en spontan, osminkad men(!) amatörmässigt redigerat i iPhoto.
Jag och min paraguayanska blårandiga ponny.
Jag träffade Malin idag och det var mycket trevligt! Det var så trevligt att det inte alls gjorde något att tåget hem var inställd, jag fick åka ersättningsbuss och jämförde statliga bolag med diverse före detta kolonialländers icke existerande motsvarigheter. Heja Sverige!
Ja, det var väl ungefär det som hände.
Jag skulle jättegärna skriva om nyår, det var fantastiskt och fint, men jag har ingen bild. Men jag kan berätta lite, som att vi åt godaste maten, dansade vackert, åkte buss och dansade disco i en liten, liten lägenhet. Jag berättade min livshistora för vår gamle klasskompis Petter, men han trodde nog att jag var nån Elin, kanske eLHiin, för han kallade mig för det. Stina åkte hem med alla mina viktiga kort och livs besparingar, typ, så jag sov på soffan hemma hos milf, men det hade jag kanske gjort ändå, oavsett kortnärvaro... Och! jag förolämpade en person, så som utstigen från Harry Potter, grovt på spanska. Han började.
Det blev ingen pizza men däremot en (eller två) pirog. e, jag är skyldig dig 30 kr?
Alltså, mina läppar är svarta för att de är så torra att man kan riva potatis på dem.

Mera snö. Och jag saknar dig. 4.

Så var glada julen slut, slut, slut. Granen åkte ut, ut, ut och vi åkte hem. Fast bara nästan. Vi timeade in snökaoset, som kvällsposten beskriver som snömonstret, även denna gång, och är återigen i Sundsvall.
Lovisa bor ju i Sollefteå, ca 12 mil från Sundsvall, som ligger typ 33 mil från Uppsala.
Scandic Hotel i natt alltså. Vi hade, kanske, tänkt åka hela vägen, men vi körde typ 60 på motorvägen. Och dessutom var det omöjligt att komma överens om vilken radiokanal vi skulle lyssna på.
Har nu skickat mamma och pappa på bio så att jag ska kunna plugga ifred.
Jag har hittills läst 6 sidor, men har även duschat rekordlänge, funnit en ny, bra serie som jag fann när jag googlade ett svårt engelskt ord... retailers...
Jag vet också vad diverse bloggerskor fått i julklapp samt vilka som befinner sig i Thailand.
Du undrade förresten vad jag fick.
Bara bra saker. Som strumpor och skor och rengöringsgrejer och en kudde och så vidare. Och en iPod! Ha!
Jag vet, årets julklapp var en iPad, eller åtminstone en iPhone, men det var ingenting jag ville ha, eller som jag skulle förstå mig på. Jag har ju precis lärt mig hantera iTunes, även om det är såååå 2004.
Dessutom matchar den min mac precioso.
I övrigt har helgen varit bra. Växlande monlighet och lokala stormbyar, men vi hade i alla fall tur med vädret. Förutom nu då. Och när vi åkte hit.
Vi har ätit mat var tredje timma för att hinna äta upp allt och vi har provat en annan slags julmust än den vi brukar ha. Vi har haft en julgran som luktade suspekt och vi slängde ut en pinne samt medföljande barr. Vi spelade På Spåret, vilket var svårt, jag menar jättesvårt. Vem kunde ana att Afrika och Asien ser så lika ut? Vi såg såklart avslutningen på julkalendern, Kan du vissla Johanna och Karl-Bertils jul, och Tomten är far till alla barnen. Och jag skrev klart en text om mexikanska temporära migranter på kanadensiska tomatodlingar.
De där membrillos som vi köpte... de såg konstiga ut och smakade suspekt. Julens sorg, ville verkligen att mamma och pappa skulle smaka den där äpple/päronliknande frukten. Men vi har ju spriten kvar. Ska den också va typ grå? De frågar förresten hur du firar jul. Om ni gör det i poolen. Jag sa att ni har haft julgran sen sista november, typ. Men äter ni julmat? Vad har ni för julmat? Äter ni gröt? Varför vet jag inte hur du firar jul?

Snö.

Igår tog vi oss från Uppsala till Sundsvall. Det tog åtta timmar på grund av extraordinärt snökaos. Radion rapporterade frekvent om olyckor och redan tidigt fruktade vi den snöstorm som, typ, hade ödelagt hela huddiksvall. Huddiksvall som var precis mitt emellan vårt mål och där vi befann oss. Bilköar, snörök och hetsiga omkörare till trots, vi kom fram och kunde spendera natten på Scandic hotel. Jag fick den hårda extrasängen.
Idag väckte pappa oss kvart över sju, då julkalendern började. Pappa älskar julkalendern.
Jag var mindre motiverad, då jag inte kunde somna före 2, men jag måste säga att den är klart bättre än många tidigare års.
Däremot fanns något annat att se fram emot - hotelfrukosten!
Kring två kom vi fram till den halvan av Sverige som Gud eller någon annan glömde - Norrland. Och det är så jävla kallt. -27 fick vi det till. Men medans vi andra byltar på oss diverse tygstycken som vi samlat på oss under åren går min kära syster runt i convers-liknande heels och uppklippta jeans. Samt syntetskinnjacka.
Jag fryser när jag ser henne, och med den kommentaren blev jag precis min mamma.

Hej världen!

Vi har en fågelkoloni utanför fönstret. Blåmesar och talgoxar och en koltrast med en vit fläck på en vinge. Jag trodde mamma och pappa hade matat dem för mycket för särskilt koltrasten är så tjock. Tydligen burrar de upp sig när det är kallt ute, logiskt, för att hålla värmen. Därav tjockheten.
Någon har skrivit att det är -23 grader ute.
Sjukt.
Men vackert.

Jag saknar dig. 3.

Ibland saknar jag dig, och så pratar vi, och så saknar jag dig mer.
Idag har varit en dag på stan. Jag har snart fyllt mitt behov av att gå i affärer och titta på grejer. Jag hoppas det, för jag har massa skolarbete, och det vore ju jobbigt om behovet av att se uppradade kläder fortfarande håller i sig så hårt efter jul att jag inte kan koncentrera mig på multinationella företag. Det var förresten sjukt mycket folk på stan. För att vara här. Du hade tyckt det var som en vanlig lördag i en chilensk galleria. Du skulle se hur det ser ut en vanlig lördag i en svensk galleria. Då det inte är precis efter löning. Det är hyfsat tomt. Du skulle gilla det.
Vi var på middag hos familjen Grawé (Matildas) och de bjöd på så god mat att jag tror jag gick upp två kilo på plats. Bli inte orolig. De syns inte. Däremot tror jag att ytterligare dagar på sådan diet, vilket är exakt vad som väntar, och vi snackar 10 % ökning. De kan du få oroa dig för. Fast jag har hört att stora höfter föder fram friska söner. Fast du behöver inte oroa dig för det.
Maten som bjöds på var en variation på Asieninspirerad tacos, om man får citera sig själv... Ris, spicy curry- och kaneldoftande lammgryta, nötter, russin, banan, mangochutney, yoghurt, och gurka, allt i små skålar och fantastiskt gott. Till efterrätt apelsinsallad med kryddor som kanel, stjärnanis och mynta, serverades med chokladglass, kardemummaglass och lakritsglass. Och hederligt svenskt kaffe.
För att du ska få en bild av vad svenskar äter.
Du skulle nog gillat det!

En julklapp till alla.

Om någon annan också gillar Family Guy:

Jag saknar dig. 2.

Öppet brev till Felipe.

Vi pratade ju nyss. Så du vet redan att jag har varit på afternoon tea med mamma och pappa, deras nya helghobby. Jag berättade inte att jag därefter hittade mina drömvinterskor. Men jag antar att du inte bryr dig så mycket. Lite, men inte mycket.
Afternoon tea skulle kanske inte vara din kopp av te, lite för sött med scoones, grädde och sylt. Kakan var god, men mackorna var en med äggröra och en med gurka, perfekt för mig, men för dig... not so much.
Väntar på att Family Guy ska ladda, känner att det är sjuk julstämning på gång i det avsnittet, men det laddar så segt.
Vem är Kenny Rogers?
Kanske att jag ser det i morgon, kanske att det tar en timma att ladda. Värt, men det är ju bara spekulationer, och jag skulle bli besviken om det tog längre tid, och så skulle jag aldrig sova och, ja... egentligen gör det ju ingenting för jag har ingen tid att passa. Men jag längtar lite efter att duscha, ju förr desto bättre.
Du skulle se snön här, den är en halvmeter hög och vårt hus ser idylliskt ut.
Mamma och pappa har klätt granen, när Lovisa inte är hemma så passar de på att skippa alla glansiga, glittriga saker. Den ser väldigt spartansk och hemslöjdad ut.
Vi ska dock få en gran uppe i norr också, den blir förmodligen pyntad i det motsatta. Svarta, gröna och lila kulor. Det är sant. All that she wants.
Tänker på eran julgran. Har Wu-ji någonsin kissat på den?
...
Har du?

Jag saknar dig. 1.

Öppet brev till Felipe.

Idag fick jag inte sova så länge jag ville. Halv ett ringde Matilda och väckte mig, och snart efter kom mamma upp för att göra samma sak.
Här är det lite kontroversiellt att sova länge. Men jag är ju van. Vi sover ju alltid till lunch.
Jag och Matilda gick en promenad i skogen. Det var mycket snö och det var vackert. Du hade gillat det.
Och det var kallt, på ett särskilt sätt som du också hade gillat.
Hemma är det varmt, jag är nästan naken.
Solen gick ner när vi var ute, klockan var kanske halv fyra.
Jag har lärt mig göra svenska köttbullar. Vi åt dem med potatis och sylt. Du hade kanske gillat köttbullarna, men när jag ska göra dem åt dig ska jag nog göra potatismos, och brunsås.
Jag träffade Rebecca. Hon bjöd mig på en hemmagjord godis med kokos i och vi tittade på hennes blomma som skulle slå ut.
Min väska är fortfarande borta. Och det har varit mer kaos i Frankfurt. Jag hade tur, och jag är glad att jag är hemma.
Jag saknar dig.

Sömnen.

Det senaste inlägget skrev jag klockan strax efter tolv på natten (fyra, arla morgon, svensk tid) den 15 december. Därefter sov jag tre timmar, för att väckas av ett alarm som skulle väcka en man som skulle skriva en uppsats. Istället väcktes en kvinna (ja, jag kallar mig kvinna) och ägnade därefter en timma och fyrtiosex minuter till att putta på mannen som skulle skriva uppsats.
Därefter har jag inte sovit några längre sekvenser än tre timmar i sträck, längsta noga räknat ganska exakt just tre timmar på mitt kompenseringshotel. Och sammanlagt tvivlar jag på summor över 15 timmar varav 7 i liggande ställning.
Jag har fascinerats över mänsklig organisering, tekniska uppfinningar, naturens krafter samt träffat massa människor jag älskar igen.
Jag har blundat, tänkt, försökt att inte tänka, låtsatsdrömma och räknat får.
Varför kan jag inte sova?

Zazazoom.

Jag är sentimental och blödig. Och fruktansvärt mätt efter fransk julmiddag. Och nästan lite full (rödvin).
Jag vill sova bredvid den jag tycker om och sedan vill jag vara hemma på ett kick, utan 27 timmar i transit. Och egentligen vill jag ju bara att han ska följa med. Att vi ska ha en vit jul tillsammans. Med alla som jag tycker om. Alla som jag älskar.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0