Nu är jag tillbaka, igen. Denna gång tillbaka i Santiago.

Tillbaka från söder.

Tillbaka till verkligheten, tillbaka från no more romantic alone time, tillbaka till gå-upp-på-morgonen, tillbaka från sova med vargarna, eller rättare sagt, sova med liten hund som tar alldeles för stor plats, möjligen anpassad efter hans ego.

Idag ska jag göra mycket, har jag tänkt.

Jag har redan hunnit chatta med en klasskompis om kommande inlämningsgrej.

Min klasskompis heter Urban och har familj, och barn tror jag.

Jag ska snart prata med mamma och pappa som har njutit av vårvädret. Är det sant? Att ni har vårväder? Jag avundas er!

Det här blogginlägget skulle kunna vara del av min lista, känns som jag bloggat på tok för lite på senaste tid.

Jag ska skicka in en bakgrund, ett syfte och en fråga om något som jag definitivt borde börja googla nu.

Jag ska även packa, och förhoppningsvis duscha och sedan FLYTTA till nya huset. Pirr pirr.

Igår åkte vi bil. Väldigt långt. Typ 80 mil för att vara exakt. Det tog mer än 8 timmar.

Anledning enligt Felipe: Jag kör för långsamt. Jag håller inte med. Vår oenighet kan bero på selektivt seende av hastigehtsmätaren. När det går långsamt, typ i kurvor eller tillfälliga sträckor då det råder osäkerhet mellan mig och chilenska vägskyltar - DÅ dras hans ögon genast mot mätaren, medan jag fokuserar på vägen. Däremot när jag börjar känna att "uj-uj, nu når vi ljusets hastighet", då ser jag klart och tydligt att vi håller jämn 120-takt. Givetvis MED koll på vägen.

Vi kan även skylla på hunden. Vi hade städat hela huset, diskat veckans disk, packat pappas kappsäck och badat hunden. Vi hade bara kajaken kvar. Alltså kajaken som vi skulle frakta från sjön upp till huset. Vilket vi var tvugna att göra genom att binda fast åbäket på biltaket (OBS hemligt för Felipes föräldrar). Vi tog med oss hunden. Hunden gillar sjön, för vid sjön bor kaniner. Hund <3 kaniner osv. Den här dagen hade kaninerna haft kalas under förrådshuset och dit for hunden som ett skott (hejhejhej, hunden är urdålig på att jaga kaniner, själva jagandet av kaniner går således till att han följer doften som deras små tassar lämnat efter sig. Han skulle inte ens hitta kaninen om han passerade med 1,5 meters avstånd, vilket jag sett honom göra (loser). Inga kaniner till skada alltså). Efter ett tag hör vi gny och gnäll, hunden har gått vilse under huset. Efter många om och men kommer han ut - täckt av lera. Hund in i bakluckan, upp med kajak, ut med hund, hund rymmer, jag städar lerig bil, Felipe jagar lerig hund, hittar hund, badar hund, badar själv och sen upp upp och iväg. Kl 4 istället för kl 12. Men det berodde förståss också på att vi sov till 11 istället för 9.

Resan tillbaka var annars ganska ospännande förutom att vi åt två gånger på Mc Donalds. Halleluja!