Två av de personer som betyder mest för mig.

Du, jag ville skriva något fint. Något som förenar ord med känslor och tankar. Jag ville skriva ett hej, från andra sidan havet, för det kändes så fjuttigt med bara ett telefonsamtal. Jag ville skriva vem du är för mig, vad du gjort för mig. Med ord. Men jag kan inte. Jag tappar bort mig. Jag ville skriva stegen du byggde till vår vattenrutschkana. Jag ville skriva om när jag fick kopiera mina teckningar på ditt kontor. Jag ville skriva om alla gånger du körde mig till mina älskade hästar, om alla historier du har berättat, om alla städer vi besök, om allt vi diskuterat korta sekvenser försenade mornar i en stressad morgontrafik. Jag ville också skriva om när det känts omöjligt, när ingen varit glad, när man inte orkat och inte velat längre. När ingen vetat och ingen förstått. När ingen annan vetat och förstått, förutom vi. När det inte varit lätt, när det har varit jättesvårt.

Det ville jag skriva, men egentligen ville jag nog bara skriva att jag älskar dig.

Jag tror på dig, jag önskar du kunde tro på dig själv.