Tillskott.

Ospontan shopping redan idag.

På ett litet märkligt sätt.

Jag och Felipe filmade ett projekt (hans) på the main square med hjälp av frivilliga statister som vi mer eller mindre attackerade med förfrågningar om de ville delta. Många sa nej, men tillräckligt många sa ja, och fick knata, efter direktioner, en gata fram, hitta en sedel och sedan knata vidare. Och lämna tillbaka sedeln sen, det var viktigt.

Tillbaka till shoppingen.

När Felipe jagar folk kommer en kvinna fram till mig. Hon är gammal, och kort. Når mig upp till axeln.

Hon sträcker fram en lätt sliten, ni vet, snyggt, skinnväska (som må vara något helt annat än skinn, men bra imiterat). Hon säger något jag inte förstår, för gamla människor pratar otydligt här, och sedan säger hon 3000 luca. Vilket är 3000 pesos. Vilket är 45 kronor, avrundat.

Och jag frågade henne varför hon ville sälja den.

Som om jag antog att hon skulle svara mig att den var fylld med knark och hon kände sig olustig med alla poliser på torget.

Men hon tittade på mig, lite sorgset, lite som om jag var dum i huvet.

Jag köpte den i alla fall. Och den var inte fylld med knark, vad jag kan se.

Däremot luktar den lite tant, men jag tänker gammal hederlig vädring, plus eventuell spray av något slag.

Den är jättefin. Även om bilden inte ger rättvisa.

I miss you already... and you haven't left yet.

My stomach is tight and weird. Maybe because I feel guilty 'coz I cannot spend all this last time with you as I want, you know, lot of work.



Here I am, 5:16am. Still working, kindda editing the tape, kindda writing my tesis, kindda thinking of you and our good times (that includes every second I spent with you)



Thanks for helping me today to chase people as Wujito chases birds.



Te amo, my jumbojetofyummyyellowyoghurt!

Tänk, här sitter jag hemma och väntar och längtar. För imorgon kommer du hem. Och som jag har längtat! Det har inte gått en dag utan att jag tänkt på dig, och önskat att anståndet inte var så långt.



Det slog mig nu när jag läste det här att det är så synd att vi sliter och drar i dig, från varsin sida om världen. Jag antar att mr Longstockings redan nu har börjat längta och vänta. Tänk om Atlanten vore en bäck och en mil en millimeter. Då slapp vi båda vänta och längta.